Miami Handball in Burma

Nattens dröm hade en episk start. Jag gick längs en gata med Ami från Miami Inc, och han berättade med amerikansk inlevelse (på svenska) om nåt jävligt fett som skulle äga rum, och som jag var delaktig i.
Stämningen var som i en Jönssonliganfilm när Sickan läser upp ingressen i sin plan. Typ:

Varje natt klockan 23:45 - exakt - räknas pengarna, och låses därefter in i ett Franz Jeger skåp...

Fast i detta fallet lät upptakten till planen såhär (i klassisk Jönssonliganstämning):

När Burma omstrukturerades köpte Indierna upp ett gammalt hotell. Det är platsen för våra övningar...

Väl på plats i "hotellet" slogs jag av förvåning när komplexet visade sig vara min gamla lågstadie-gympasal i Borlänge. Där var vi alltså samlade, jag och en tjejgrupp i ledning av Ami som hade sportbyxor. Ett par av tjejerna föreföll vara lätt utvecklingsstörda.
Vi förstod snart vad vi samlats för; vi skulle hårdträna handboll.
Jag kände mig ovanligt pigg och snabb och kände att jag skulle göra ett bra jobb på planen, och eftersom jag aldrig har spelat handboll lyssnade jag noga på Ami's instruktioner. Jag minns hur jag flera gånger såg till att jag satt närmast honom där på gympagolvet. Efter lite taktiksnack med påtaglig domedagsunderton, vad det dags att börja köra. Först skulle bara handbollsmålen hissas ner, så först måste ju madrasserna plockas bort, och bakom dom hängde satsbrädorna i vilka basketkorgarnas kedjor fastnat, så det måste fixar först, plintar stod i vägen, repen strulade och en dryg tjej gjorde allt fel med krokarna som höll madrasserna på plats... Så drömmen hann urarta helt innan vi kom igång med nån träning...

I want moore!

Nu har jag haft min egen kändisdröm, som Magnus Jäverlings "Sylvester på Sverigesemester". Tyvärr kan jag inte återge min dröm så detaljrikt som hans men jag minns ett moment som jag måste berätta om:

Min dröm handlade om Roger Moore. James Bond. Jag hade tydligen gjort honom en enorm tjänst för han knackade på min dörr en dag och sa: -Hello, I wanted to thank you for what you did and I want you to have this. Hans stämma av pondus och tacksamhet gav mig en rysning. Sedan räckte han fram ett paket med svart lackerat omslagspapper och guldsnöre. Mycket stiligt. Jag började öppna och pendlade med blicken mellan paketet och Roger Moores ansikte som var exalterat över vad min reaktion skulle bli på presenten som han så omsorgsfullt hade arrangerat. Jag fick upp snöret, jag fick bort tejpen, jag började linda ut innehållet. Jag fick ett paket blixtlås.

Ishockey - för diskussion och panel

Klockan 04:42 i natt plingade min telefon till 4 gånger. 4 sms.
Jag vaknade till litegrann, funderade om jag skulle gå upp och kolla, men somnade snabbt om, och drömde litegrann om att jag satt i soffan och läste. Jag förvånades lite över att jag hade klätt på mig långkalsonger och raggsockor bara för att kolla några sms.
-Jaja, det var ju inte så kul. Roligare var det i morse när jag vaknade på riktigt och läste sms:en på riktigt. Dom var från min kompis Johan Heltne, såhär skrev han:

Magnus Spjuth, vad länge sen! Klockan är 04:42 och jag känner att jag måste berätta om en dröm som jag nyss hade: Du och jag och Salle sitter i en soffa och pratar om att bygga tamburer. Jag poängterar att det är viktigt med värmeslingor varpå Salle lite buttert säger "ja, nuförtiden ska det ju vara värmeslingor i allt" och frågar "finns det överhuvudtaget någonstans i vårt samhälle där det inte finns värmeslingor där det borde finnas värmeslingor". Vi sitter tysta ett tag innan du säger "ja, i bildäck". Jag upplever där och då att det är den bästa affärsidé jag hört live och säger det till dig som blir uppriktigt glad. Vi sitter tysta igen, sippar på nån rykande dryck alla tre har framför sig. Mina ögon glider över rummet, som jag först då förstår är ditt. I en ganska bred golvbokhylla med tre plan står det på det översta "god litteratur", på mellanplanet "ishockey - för diskussion och panel" och på det understa "övrig diskussion och panel". Sen vaknade jag.

En ofantligt rolig dröm, Johan!
Och som ni andra förstår så är det fritt fram att sms:a roliga drömmar, så kanske dom publiceras.

Honorar: 400:-

Då Spang Dom

Häromnatten vaknade jag av att jag låg och fnissade. Jag hade drömt en så rolig dröm att jag var tvungen att gå upp och skriva ner lite stödord så jag inte skulle glömma bort det skojiga. Som vanligt när man med vakna ögon ser vad som står på lappen är det mest konstigt, fast det här var ändå kul.
Jag drömde att jag och min kompis Finn hade en filmkamera och skulle spela in en sketch. Vi var hemma i mitt gamla barndomsrum där vi ställde i ordning en fåtölj, ett litet bord med ett levande ljus på och fixade vit bakgrund. Det skulle se ut som i en TV-studio. Finn skulle spela en poet som skulle läsa upp en dikt. Programmet skulle förefalla väldigt seriöst och kulturellt. Innan dikten lästes upp skulle det även påannonseras att en mer eller mindre namnkunnig flöjtist skulle ackompanjera det hela.
Okej, det där var upplägget, nu till det som skulle vara roligt:
Finn skulle läsa en dikt om några barn som hamnade i olika situationer där de till slut blev tvugna att springa därifrån. Varje vers skulle sluta med frasen "Då sprang dom".
Men av humoranledningar skulle han istället säga: "Då SPANG dom".
Det skulle ligga lite synthmattor i bakgrunden innan flöjtisten kommit igång, och efter några diktverser (så att "spang-skämtet" skulle hinna sjunka in) skulle han börja spela illa på en racklig blockflöjt och det skulle vara på tok för högt mixat, så att flöjten tog över dikten och man knappt hörde vad Finn läste. Bara då och då skulle man höra "Då spang dom".

Det här är ju faktiskt en helt fantastisk dröm.

Retrospektakel #1

Tanken med "Retrospektakel" är att retrospektivt titta tillbaka på klassiska drömmar i mitt liv. Drömmar som etsat sig fast.
Varsågoda; här är första delen.

Jag drömmer cirka 1 gång i månaden om nån av skolorna jag har gått på. Skräddarbacksskolan, Jakobsgårdsskolan, Hagaskolan och Wiks Folkhögskola. Det är för det mesta ganska kul. Den här gången drömde jag dock att jag gick i en skola som jag i verkligheten aldrig gått i. Det var nog gymnasieålder på kidsen där. Den låg i Jokkmokk, för några kompisar från Jokkmokk var med i drömmen.
Jag var i denna dröm något av skolans kung som orädd slängde sig i trappräcken, hoppade högt, långt och snabbt. Ovanför hockeyrinken hade skolans ledning spänt upp en stor hängmatta i vilken jag och ett par till gungade vådligt ovanför den pågående hockeymatchen. En mattant sa dock till oss att hängmattan kunde ge vika för vårdslös lek av det slag vi visade upp. Sen snodde vi ett svinstort ankare vid bussrondellen vid Tuppes väg i Borlänge. Det roligaste var när jag hoppade in i en sån här rund automatisk snurrdörr, som denna skola var utrustad med. Jag landade vågrät med fötterna på en av glasskivorna och tog spjärn, snurrade runt och väl utomhus hoppade jag av med väldig kraft och tog i luften tag i ett räcke som jag svingade mig litegrann i för att ytterligt späda på den redan så akrobatiska manövern.
Lustigt att en elev vars mest framhävda färdighet inskränker sig till ren akrobatik utses till skolans kung. Skulle aldrig funka i verkligheten.

Det är degen vi är ute efter!

För ett par dagar sen drömde jag att jag rånade en mack, fast det var inte meningen.

Jag och några halvvänner, som inte finns på riktigt, gick in på en mack i främmande stad. Jag hade ingen aning om mina såkallade vänners uppsåt. Men plötsligt drog de vapen och hotade butiksbiträdet och skrek nåt i stil med: Det är degen vi är ute efter, inget annat!!!
På nåt vis drogs jag med i det hela. Antagligen en lojalitetsfråga. Hur nu rånet gick till minns jag inte riktigt, men det slutade alla fall med att nån av rånarna tvingade butiksbiträdet att knäppa kort på oss där vi stod med våra rånarluvor. Som en sorts trofé, gissar jag, men sen glömde vi att ta med oss kameran när vi flydde. Så nästa dag var vi på löpsedlarna till både aftonbladet och expressen. Alla väl maskerade av sina rånarluvor, utom jag såklart. Min hade åkt upp så den satt bara lite på huvudet. Hela ansiktet syntes.
Total fängelseångest ända till jag vaknade.
Pissdröm.

Sylvester på Sverigesemester.

Jag var i Polen förra veckan.
Nu ska jag berätta om vad polsk vodka och en rätt hård bäddsoffan kan åstadkomma nattetid.
Jag traskade runt lite sporadiskt i Härlandaområdet i Göteborg när en ovanligt snygg veteranbil brummade fram längs gatan. En blanksvart Camaro, gissningsvis från 70 - 71, med röda racing-stripes längs tak och huv. Bilen stannade och Sylvester Stallone öppnade dörren och bjöd mig att sitta ner bredvid honom. En sån här kändis-känsla infann sig genast, sån som fanns när man var liten och fantiserade om att få träffa t ex. Kriss Kross.
Sylvester var jättesnäll och jag minns hur han intresserade sig för mig och mitt jobb och var på alla sätt sympatisk. Jag fick tillochmed, när vi kom till slottsskogen provköra bilen. Jag frågade om jag fick "pröva vad bilen går för"... Fan va töntigt... Och det fick jag, så jag satte igång att bränna gummi i slottsskogen. I en nerförsbacke brände jag i full speed och kryssade mellan sommarflanörer. Jag var en utmärkt chaufför.
Triumfens minut tog slut när jag på gatan i parken träffade på en gammal paralellklasskompis, som jag inte ens tyckte om, och var tvungen att stanna och prata med honom. Han frågade massa värdelösa frågor och jag försökte bara komma därifrån, tillbaka till Sly som började bli lite otålig. Efter ett alldeles för långt samtal om ingenting med den medelmåttiga skolkamraten kunde vi alla fall köra därifrån. Vi skulle till nån fest nånstans. På festen fanns alla mina kollegor (skolfröknar och fritidspedagoger) och var lite smålulliga. De hälsade på min kavaljer, och han i sin tur, på dem. Han var verkligen trevlig och han gillade mig, det märktes.
Men efter en stunds festande började Sylvester bli sugen att dra. Jag ville givetvis hänga på honom, jag sket väl i att fröknarna skulle dela ut nån jävla present. Men de trilskades med att jag skulle stanna och hjälpa dem med micen och det ena och det andra. Stallone började bli mer otålig, och påminde mig gång på gång om att vi måste dra snart.
Nu var barnen också på plats i festlokalen, som om det inte vore nog med de krävande kärringarna från jobbet.
-Det blev lite bråk mellan kidsen, som jag var tvungen att lösa.
-Jag var tvungen att samla ihop dem och visa dem vägen till festlokalen.
-En ungjävel pissade ner sig, så jag var tvungen att fixa nya kallingar och byxor till honom.
-När jag efter jävligt lång tig hittade ett par jeans, så dög dom inte.
-Kissungen trillade ner i ett litet hål i pannrummet, även där sattes jag som ansvarig.
Som ni kan gissa hade Sly i detta läget gått och blivit jävligt otålig och tjatade om att han var tvungen att dra, och skulle jag med måste jag komma nu.
Jag var skitstressad och alltmer skit hände som jag måste ta hand om. Till slut gick Stallone ner till parkeringen och väntade i bilen. Jag skulle komma precis alldeles snart, lovade jag, men uppgifter staplades på hög och jag höll på att spricka av frustration.
Till sist sprang jag ner till parkeringen, där Sly stod med motorn på, och gömde sig (så att inga papparazzis skulle få syn på honom) för att meddela honom att jag bara skulle fixa en sak till, sen skulle jag komma. Men det var för mycket för Sylvester Stallone, han hade hållit ut tillräckligt länge, gett mig massa chanser, så han gjorde burn-out och skrek:

-Ja, det här har ju gett mig JÄVLIGT mycket hörrudu!!!

Sen drog han iväg i natten...