Dalacamp har julfest

Igårnatt var jag på personalresa och sov på ett pensionat. Det var rätt kallt på rummet, det ösregnade utanför och jag hade dragit i mig en helt okej mängd vin.
Detta tycktes vara en perfekt mix för att börja planera julfirandet. För enligt min dröm ska jag på Dalacamps julfest.
Jag gick på en gata i Wasastan i Göteborg när jag märkte att det låg nåt i luften. En massa gamla Borlängebråkstakar, för farliga för att namnge här, hade klätt ut sig till poliser och dirigerade om trafiken. De hade till och med lackat om en skåpbil till en polispiké, dock halvdant. En sorts förändrings, uppbråttsstämmning låg över situationen, men jag var mest nyfiken och lät mig dirigeras dit en av gangstrarna styrde folkflödet. Det var mot ett bibliotek, jävligt stort med en spiraltrappa i mitten som liksom utgjorde centrum för interiören. Det var invigning av ett rätt festligt "löpande band" som transporterade grejer upp vid sidan av trappans ledstång. Man kunde alltså lägga leksaker och sånt där och låta det åka upp. Många var vi som samlats för denna invigning, och än fler vällde in i takt med den halvkriminella aktiviteten på gatan utanför. Jag undrade vad de hade i kikaren, kanske ett bingorån?
När jag följt lite gamla roliga leksakers väg upp längs det löpande bandet ett slag, så blev läget plötsligt lite allvarligare. En massa unga män, de flesta gamla Borlängebekanta och lösplockade Dalaligister, började på gemensamt kommando kasta ut en jävla massa tomma vykort i lokalen med iskalla miner. Detta var planerat, tänkte jag medan jag såg hundratusentals kort singla ner från den enorma spiraltrappan. Domedagskänslan i biblioteket gick att ta på.
Plötsligt släcktes ljuset ner och det blev helt kolsvart, men det var nu vi alla hundratals besökare, eller gisslan -vafan visste vi, såg att alla korten var självlysande och bildade tillsammans, där de låg utspridda och dalande i luften en fantastiskt fin syn.
-Åhh, hördes folk säga triumferande, och folks oro byttes snart om till beundran över denna vackra uppenbarelse.
Men plötsligt på den stora kupolväggen rakt fram började man kunna skönja självlysande bokstäver. Ett dolt budskap. Ett meddelande, tänkte jag och kände mig försigkommen och uträknande.
Samtidigt som man började kunna läsa vad som stod på den enorma väggen började en mörk baston låta från högtalarsystemet, stämmningen blev orolig igen. Nu kunde man se vad som stod där i säkert två meter höga bokstäver (alltså helt jävla HUGE).

DALACAMP JULFEST 19/12

Stämningen lite bättre, men fortfarande orolig. Nu har bokstäverna bytts ut mot ett stort fotografi, som måste vara projicerat med en jävla projektor. Fotot på väggen är säkert tjugo meter högt och tio meter brett och föreställer Linus Arnberg med ett gevär riktat mog kameran.
Folk vet inte om de ska skratta eller gråta. Fortfarande låg baston som ökat i volym.
Sen smäller det till. Ett gevärskott högt som fan samtidigt som det blir helt kolsvart i lokalen. Alla skriker, men sen tänds lamporna och en vänlig Julfestkommitté tillkännager sig med Pelle Hansson i spetsen som gladlynt presenterar Dalacamps julprogram.

Who You're gonna call

Inatt drömde jag att jag hade en nästan komplett samling av Ghostbustersleksaker.
Jag hade högkvarteret, Ecto-1, alla gubbar, Slimer och lite till.
Det sega var att allt var i rätt risigt skick.
Gode Gud, åh vad jag önskar att jag hade komplett Ghostbusters och He-man.

God morgon.
Jag heter Magnus och bor i Göteborg. På bordet står en skål med nachos och några tomburkar. Klockan är 14:05 och jag har just stigit upp, det är söndag. Jag gissar att det är på morgonkvisten de flesta inlägg på denna blogg kommer att skrivas, när minnet av natten är som färskast.
Minnet av igår är, för att vara söndag, också färskt. Jag och min tjej Madde och några kompisar var på Kellys och drack öl och glammade. Det var länge sen vi var på Kellys kunde samtliga i sällskapet konstatera, men det är trevligt att gå dit ibland, det är sån fyllestämmning där inne, som en fritidsgård fast med pilsner.
Nu ska jag alla fall skriva ner vad jag drömde inatt. Det är om drömmar Ett Drömblogg kommer att handla. Mina och Mingus.

Jag var ute längs en svensk landsväg, jag kan ha hoppat av en buss, och hamnat vid ett litet komplex som innefattade en kiosk kombinerat med trafikinformation. Det var höstväder och utanför multikomplexet stod två alkisar och tjatade om lift med alla passerande. Dom sa att avståndet till nästa by, eller stad var av rekordlängd, men dom fick inen lift. Jag gick in i byggnaden tillsammans med en av alkisarna, det var samma stämmning som stationshuset i Borlänge när det är tomt. Gamla beige-aprikosa kakelgolv med pisslukt som aldrig går att få bort.
Min alkiskompis ställde sig vid kioskluckan och gjorde sig beredd att beställa, cig och choklad skulle svinet ha.
Men det tog jävligt lång tid innan kassörskan kom och sköt undan luckan minns jag, men till sist var hon där; en ganska kort, ganska knubbig, rödhårig, permanentad kärring född tidigt 50-tal. Typisk tidlös busschaufför-look. Och detta, särpräglat trökiga, skrälle stod nu och tog emot beställningen från den stinkande alkoholisten.
Jag minns att jag också kom på att jag skulle ha cig, så jag grävde i fickan efter pengar och blinkade åt luffarn och sa nåt i stil med: "Hörru, släng på ett paket L&M på det..." Som om att han skulle antingen bjuda mig på cig, fattiga sate, eller automatiskt fatta min omotiverade idé (att han skulle lägga ut för mitt cigpaket, för att sedan få pengarna. Totalt poänglöst eftersom det inte var någon kö, det var bara vi två där).
Hur som helst tycktes han fatta vinken och nickade förstående, han verkade också tycka att vi båda skötte inköpen ganska fräckt. Men plötsligt var han puts väck, gubbjäveln, och kärringen också, och inga cig hade jag fått. Jag steg fram till luckan och kärringen kom ut från trafikinformationsdisken, alternativt personalrummet.
"Jag ska ha ett paket L&M"
"Dom är tyvärr slut"
"Då tar jag Level då"
"Jag ett ögonblick då, så ska jag plocka ihop ett sånt paket"
Hon böjde sig ner till några kartonger med Level paket, och reste sig och började plocka bland massa olika cigmärken hit och dit, öppnade paketen och började byta plats på cigaretterna.
"Men vafan, jag ska bara ha ett paket Level"
"Går det bra om jag lägger i Prince 100´s ? Dom är ju lite för långa, men jag kan försöka böja dem"
"Nej, jag ska ju ha Level !"
"Ett ögonblick då, så kommer jag ut med det"
"Nej, alltså, det ska inte ta tid. Du ska ge mig ett paket som det står Level på, du ska inte hålla på och byta plats på cigaretterna. Ge mig nu ett paket Level som du inte har öppnat"
"Ett ögonblick då, det tar ett tag"

Så här höll vi på ett tag tills jag började skrika åt henne: GE MIG MINA CIG!!! JAG VILL RÖKA CIG!!! JAG VILL RÖKA CIG!!!


Sedan minns jag inte riktitg vad som hände, men lite senare i drömmen var jag på jobbet (ja, i den här drömmen jobbade jag i en husvagn. Seriöst...) och skulle berätta för mina arbetskamrater om händelsen vid kiosken. Men då tänkte jag att historien kanske låter lite snyggare om jag byter ut cigaretterna mot snus, så jag drog hela historien igen men jag valde att berätta om en stock snus istället för ett paket cig. Så närmade jag mig slutklämmen i storyn och insåg att det faktiskt inte blir riktigt lika kul med: JAG VILL SNUSA SNUS!!! JAG VILL SNUSA SNUS!!!
Men så skrek jag. Och arbetskompisarna skrattade hjärtligt åt min, lite roliga, landsvägsanekdot.