Då Spang Dom

Häromnatten vaknade jag av att jag låg och fnissade. Jag hade drömt en så rolig dröm att jag var tvungen att gå upp och skriva ner lite stödord så jag inte skulle glömma bort det skojiga. Som vanligt när man med vakna ögon ser vad som står på lappen är det mest konstigt, fast det här var ändå kul.
Jag drömde att jag och min kompis Finn hade en filmkamera och skulle spela in en sketch. Vi var hemma i mitt gamla barndomsrum där vi ställde i ordning en fåtölj, ett litet bord med ett levande ljus på och fixade vit bakgrund. Det skulle se ut som i en TV-studio. Finn skulle spela en poet som skulle läsa upp en dikt. Programmet skulle förefalla väldigt seriöst och kulturellt. Innan dikten lästes upp skulle det även påannonseras att en mer eller mindre namnkunnig flöjtist skulle ackompanjera det hela.
Okej, det där var upplägget, nu till det som skulle vara roligt:
Finn skulle läsa en dikt om några barn som hamnade i olika situationer där de till slut blev tvugna att springa därifrån. Varje vers skulle sluta med frasen "Då sprang dom".
Men av humoranledningar skulle han istället säga: "Då SPANG dom".
Det skulle ligga lite synthmattor i bakgrunden innan flöjtisten kommit igång, och efter några diktverser (så att "spang-skämtet" skulle hinna sjunka in) skulle han börja spela illa på en racklig blockflöjt och det skulle vara på tok för högt mixat, så att flöjten tog över dikten och man knappt hörde vad Finn läste. Bara då och då skulle man höra "Då spang dom".

Det här är ju faktiskt en helt fantastisk dröm.

Retrospektakel #1

Tanken med "Retrospektakel" är att retrospektivt titta tillbaka på klassiska drömmar i mitt liv. Drömmar som etsat sig fast.
Varsågoda; här är första delen.

Jag drömmer cirka 1 gång i månaden om nån av skolorna jag har gått på. Skräddarbacksskolan, Jakobsgårdsskolan, Hagaskolan och Wiks Folkhögskola. Det är för det mesta ganska kul. Den här gången drömde jag dock att jag gick i en skola som jag i verkligheten aldrig gått i. Det var nog gymnasieålder på kidsen där. Den låg i Jokkmokk, för några kompisar från Jokkmokk var med i drömmen.
Jag var i denna dröm något av skolans kung som orädd slängde sig i trappräcken, hoppade högt, långt och snabbt. Ovanför hockeyrinken hade skolans ledning spänt upp en stor hängmatta i vilken jag och ett par till gungade vådligt ovanför den pågående hockeymatchen. En mattant sa dock till oss att hängmattan kunde ge vika för vårdslös lek av det slag vi visade upp. Sen snodde vi ett svinstort ankare vid bussrondellen vid Tuppes väg i Borlänge. Det roligaste var när jag hoppade in i en sån här rund automatisk snurrdörr, som denna skola var utrustad med. Jag landade vågrät med fötterna på en av glasskivorna och tog spjärn, snurrade runt och väl utomhus hoppade jag av med väldig kraft och tog i luften tag i ett räcke som jag svingade mig litegrann i för att ytterligt späda på den redan så akrobatiska manövern.
Lustigt att en elev vars mest framhävda färdighet inskränker sig till ren akrobatik utses till skolans kung. Skulle aldrig funka i verkligheten.

Det är degen vi är ute efter!

För ett par dagar sen drömde jag att jag rånade en mack, fast det var inte meningen.

Jag och några halvvänner, som inte finns på riktigt, gick in på en mack i främmande stad. Jag hade ingen aning om mina såkallade vänners uppsåt. Men plötsligt drog de vapen och hotade butiksbiträdet och skrek nåt i stil med: Det är degen vi är ute efter, inget annat!!!
På nåt vis drogs jag med i det hela. Antagligen en lojalitetsfråga. Hur nu rånet gick till minns jag inte riktigt, men det slutade alla fall med att nån av rånarna tvingade butiksbiträdet att knäppa kort på oss där vi stod med våra rånarluvor. Som en sorts trofé, gissar jag, men sen glömde vi att ta med oss kameran när vi flydde. Så nästa dag var vi på löpsedlarna till både aftonbladet och expressen. Alla väl maskerade av sina rånarluvor, utom jag såklart. Min hade åkt upp så den satt bara lite på huvudet. Hela ansiktet syntes.
Total fängelseångest ända till jag vaknade.
Pissdröm.

Sylvester på Sverigesemester.

Jag var i Polen förra veckan.
Nu ska jag berätta om vad polsk vodka och en rätt hård bäddsoffan kan åstadkomma nattetid.
Jag traskade runt lite sporadiskt i Härlandaområdet i Göteborg när en ovanligt snygg veteranbil brummade fram längs gatan. En blanksvart Camaro, gissningsvis från 70 - 71, med röda racing-stripes längs tak och huv. Bilen stannade och Sylvester Stallone öppnade dörren och bjöd mig att sitta ner bredvid honom. En sån här kändis-känsla infann sig genast, sån som fanns när man var liten och fantiserade om att få träffa t ex. Kriss Kross.
Sylvester var jättesnäll och jag minns hur han intresserade sig för mig och mitt jobb och var på alla sätt sympatisk. Jag fick tillochmed, när vi kom till slottsskogen provköra bilen. Jag frågade om jag fick "pröva vad bilen går för"... Fan va töntigt... Och det fick jag, så jag satte igång att bränna gummi i slottsskogen. I en nerförsbacke brände jag i full speed och kryssade mellan sommarflanörer. Jag var en utmärkt chaufför.
Triumfens minut tog slut när jag på gatan i parken träffade på en gammal paralellklasskompis, som jag inte ens tyckte om, och var tvungen att stanna och prata med honom. Han frågade massa värdelösa frågor och jag försökte bara komma därifrån, tillbaka till Sly som började bli lite otålig. Efter ett alldeles för långt samtal om ingenting med den medelmåttiga skolkamraten kunde vi alla fall köra därifrån. Vi skulle till nån fest nånstans. På festen fanns alla mina kollegor (skolfröknar och fritidspedagoger) och var lite smålulliga. De hälsade på min kavaljer, och han i sin tur, på dem. Han var verkligen trevlig och han gillade mig, det märktes.
Men efter en stunds festande började Sylvester bli sugen att dra. Jag ville givetvis hänga på honom, jag sket väl i att fröknarna skulle dela ut nån jävla present. Men de trilskades med att jag skulle stanna och hjälpa dem med micen och det ena och det andra. Stallone började bli mer otålig, och påminde mig gång på gång om att vi måste dra snart.
Nu var barnen också på plats i festlokalen, som om det inte vore nog med de krävande kärringarna från jobbet.
-Det blev lite bråk mellan kidsen, som jag var tvungen att lösa.
-Jag var tvungen att samla ihop dem och visa dem vägen till festlokalen.
-En ungjävel pissade ner sig, så jag var tvungen att fixa nya kallingar och byxor till honom.
-När jag efter jävligt lång tig hittade ett par jeans, så dög dom inte.
-Kissungen trillade ner i ett litet hål i pannrummet, även där sattes jag som ansvarig.
Som ni kan gissa hade Sly i detta läget gått och blivit jävligt otålig och tjatade om att han var tvungen att dra, och skulle jag med måste jag komma nu.
Jag var skitstressad och alltmer skit hände som jag måste ta hand om. Till slut gick Stallone ner till parkeringen och väntade i bilen. Jag skulle komma precis alldeles snart, lovade jag, men uppgifter staplades på hög och jag höll på att spricka av frustration.
Till sist sprang jag ner till parkeringen, där Sly stod med motorn på, och gömde sig (så att inga papparazzis skulle få syn på honom) för att meddela honom att jag bara skulle fixa en sak till, sen skulle jag komma. Men det var för mycket för Sylvester Stallone, han hade hållit ut tillräckligt länge, gett mig massa chanser, så han gjorde burn-out och skrek:

-Ja, det här har ju gett mig JÄVLIGT mycket hörrudu!!!

Sen drog han iväg i natten...

En komikers uppvaknande

Jag har alltid drömt om att få prova på ståuppkomik. Ända tills jag drömde att jag gjorde det.

Mitt första gig skulle äga rum på en finlandsbåt. Jag satt i en träig loge med Daniel, som också skulle debutera. Vi var båda nervösa som fan men jag var nog mest nervös. Jag hade nämligen bara kommit på ett skämt. Dessutom var det tveksamt om det skämtet skulle riva ner några större skrattsalvor. Så här gick det:

"Clowner, ni vet, clowner. Alltså dom är så

jävla dryga. För clowner, dom får ju

skämta med vem dom vill, men när man

skämtar med dom, då blir dom skitsura!"

Så hur gick giget då? Jo, jag hade tur. Båten kantrade 50 meter från bryggan, jag och Daniel hoppade i från skrovet och simmade iland och jag höll på att dö på kuppen. Men det var det värt. Hellre det än att stå på scen med det materialet. Sen dess har jag inte haft några större drömmar om att bli ståuppkomiker. Jag har heller inte drömt att jag var det.

Minneslucka

Häromnatten drömde jag en obehaglig knarkdröm.
Jag blev bjuden, av en kompis, på cannabisblad som man skulle tugga på och sen ha under läppen. Han berättade att en annan kompis hade provat dagen innan och sagt att "det här var det bästa jag har gjort". Då den här polaren inte är känd för att knarka, så tänkte jag att det är säkert inte så farligt.
Sagt och gjort, nu stod jag och tuggade på weed-bladen och konstaterade som en parentes att mitt tandkött borde vara marginellt mer mottagligt för narkotikan än andras med anledning att jag snusar, och att blodkärlen därför ligger ytligare. Om detta stämmer vet jag lika lite om som jag bryr mig.
Nu hade jag tagit knarket, och nu gick jag på en husvagnsutställning med min mamma. Jag började känna hur ruset kickade in. Sen kändes det liksom som att det hade gått en massa tid och jag vaknade upp i ett suddigt rum och visste inte var jag var. Jag var jävligt groggy och mådde dåligt med rejäl dagenefterågren. Allt jag kunde fästa blicken vid var en vit cd-hylla. Jag försökte vända på mig och se mig om, men hylljäveln var kvar på samma ställe. Flera gånger försökte jag snurra och titta mig omkring, med samma usla resultat. Men, så kom jag på att, fan, jag kanske ligger ner. Och så började jag försöka resa mig, men fötterna låg så högt och då fattade jag att jag låg på rygg på ett golv med fötterna uppe på en fåtölj. En bakåtkullerbytta funkade och snart var jag uppe på fötter och började få blicken tillbaka.
Jag var hemma hos David. Han satt och spelade tv-spel och tittade vuxet på mig. Jag började höra mig för om gårdagskvällen och David fyllde i lite luckor. Han berättade att han fått lov att åka ner till Jaxtorget (ett gudaglömt litet torg i min hemstad Borlänge) för att plocka upp mig där jag skulle ha irrat omkring. Jag kände efter i håret och märkte att nån hade gjort dreads på mig. Dåligt gjorda, och det verkade vara lite skit i dem. Helt värdelösa var dem, och omöjliga att få ur förstod jag. Det var tydligen lite smågangsters som jag låtit frisera mig runt Jax.

Enorm Ångest.
Men sen kändes det lite bättre för då var jag hemma i kollektivet Vildblomman i Malmö, där några av mina kompisar bor, och deras grannar i huset mittemot hade monterat upp en storbildsduk vid fönstret och spelade en sorts teater för grannarna. Dom var faktiskt rätt roliga. Dom får 3 solar av 5.

Jakobs Kapell intill Jaxtorget. Här någonstans lär mina pundareskapader ägt rum

Dalacamp har julfest

Igårnatt var jag på personalresa och sov på ett pensionat. Det var rätt kallt på rummet, det ösregnade utanför och jag hade dragit i mig en helt okej mängd vin.
Detta tycktes vara en perfekt mix för att börja planera julfirandet. För enligt min dröm ska jag på Dalacamps julfest.
Jag gick på en gata i Wasastan i Göteborg när jag märkte att det låg nåt i luften. En massa gamla Borlängebråkstakar, för farliga för att namnge här, hade klätt ut sig till poliser och dirigerade om trafiken. De hade till och med lackat om en skåpbil till en polispiké, dock halvdant. En sorts förändrings, uppbråttsstämmning låg över situationen, men jag var mest nyfiken och lät mig dirigeras dit en av gangstrarna styrde folkflödet. Det var mot ett bibliotek, jävligt stort med en spiraltrappa i mitten som liksom utgjorde centrum för interiören. Det var invigning av ett rätt festligt "löpande band" som transporterade grejer upp vid sidan av trappans ledstång. Man kunde alltså lägga leksaker och sånt där och låta det åka upp. Många var vi som samlats för denna invigning, och än fler vällde in i takt med den halvkriminella aktiviteten på gatan utanför. Jag undrade vad de hade i kikaren, kanske ett bingorån?
När jag följt lite gamla roliga leksakers väg upp längs det löpande bandet ett slag, så blev läget plötsligt lite allvarligare. En massa unga män, de flesta gamla Borlängebekanta och lösplockade Dalaligister, började på gemensamt kommando kasta ut en jävla massa tomma vykort i lokalen med iskalla miner. Detta var planerat, tänkte jag medan jag såg hundratusentals kort singla ner från den enorma spiraltrappan. Domedagskänslan i biblioteket gick att ta på.
Plötsligt släcktes ljuset ner och det blev helt kolsvart, men det var nu vi alla hundratals besökare, eller gisslan -vafan visste vi, såg att alla korten var självlysande och bildade tillsammans, där de låg utspridda och dalande i luften en fantastiskt fin syn.
-Åhh, hördes folk säga triumferande, och folks oro byttes snart om till beundran över denna vackra uppenbarelse.
Men plötsligt på den stora kupolväggen rakt fram började man kunna skönja självlysande bokstäver. Ett dolt budskap. Ett meddelande, tänkte jag och kände mig försigkommen och uträknande.
Samtidigt som man började kunna läsa vad som stod på den enorma väggen började en mörk baston låta från högtalarsystemet, stämmningen blev orolig igen. Nu kunde man se vad som stod där i säkert två meter höga bokstäver (alltså helt jävla HUGE).

DALACAMP JULFEST 19/12

Stämningen lite bättre, men fortfarande orolig. Nu har bokstäverna bytts ut mot ett stort fotografi, som måste vara projicerat med en jävla projektor. Fotot på väggen är säkert tjugo meter högt och tio meter brett och föreställer Linus Arnberg med ett gevär riktat mog kameran.
Folk vet inte om de ska skratta eller gråta. Fortfarande låg baston som ökat i volym.
Sen smäller det till. Ett gevärskott högt som fan samtidigt som det blir helt kolsvart i lokalen. Alla skriker, men sen tänds lamporna och en vänlig Julfestkommitté tillkännager sig med Pelle Hansson i spetsen som gladlynt presenterar Dalacamps julprogram.

Who You're gonna call

Inatt drömde jag att jag hade en nästan komplett samling av Ghostbustersleksaker.
Jag hade högkvarteret, Ecto-1, alla gubbar, Slimer och lite till.
Det sega var att allt var i rätt risigt skick.
Gode Gud, åh vad jag önskar att jag hade komplett Ghostbusters och He-man.

God morgon.
Jag heter Magnus och bor i Göteborg. På bordet står en skål med nachos och några tomburkar. Klockan är 14:05 och jag har just stigit upp, det är söndag. Jag gissar att det är på morgonkvisten de flesta inlägg på denna blogg kommer att skrivas, när minnet av natten är som färskast.
Minnet av igår är, för att vara söndag, också färskt. Jag och min tjej Madde och några kompisar var på Kellys och drack öl och glammade. Det var länge sen vi var på Kellys kunde samtliga i sällskapet konstatera, men det är trevligt att gå dit ibland, det är sån fyllestämmning där inne, som en fritidsgård fast med pilsner.
Nu ska jag alla fall skriva ner vad jag drömde inatt. Det är om drömmar Ett Drömblogg kommer att handla. Mina och Mingus.

Jag var ute längs en svensk landsväg, jag kan ha hoppat av en buss, och hamnat vid ett litet komplex som innefattade en kiosk kombinerat med trafikinformation. Det var höstväder och utanför multikomplexet stod två alkisar och tjatade om lift med alla passerande. Dom sa att avståndet till nästa by, eller stad var av rekordlängd, men dom fick inen lift. Jag gick in i byggnaden tillsammans med en av alkisarna, det var samma stämmning som stationshuset i Borlänge när det är tomt. Gamla beige-aprikosa kakelgolv med pisslukt som aldrig går att få bort.
Min alkiskompis ställde sig vid kioskluckan och gjorde sig beredd att beställa, cig och choklad skulle svinet ha.
Men det tog jävligt lång tid innan kassörskan kom och sköt undan luckan minns jag, men till sist var hon där; en ganska kort, ganska knubbig, rödhårig, permanentad kärring född tidigt 50-tal. Typisk tidlös busschaufför-look. Och detta, särpräglat trökiga, skrälle stod nu och tog emot beställningen från den stinkande alkoholisten.
Jag minns att jag också kom på att jag skulle ha cig, så jag grävde i fickan efter pengar och blinkade åt luffarn och sa nåt i stil med: "Hörru, släng på ett paket L&M på det..." Som om att han skulle antingen bjuda mig på cig, fattiga sate, eller automatiskt fatta min omotiverade idé (att han skulle lägga ut för mitt cigpaket, för att sedan få pengarna. Totalt poänglöst eftersom det inte var någon kö, det var bara vi två där).
Hur som helst tycktes han fatta vinken och nickade förstående, han verkade också tycka att vi båda skötte inköpen ganska fräckt. Men plötsligt var han puts väck, gubbjäveln, och kärringen också, och inga cig hade jag fått. Jag steg fram till luckan och kärringen kom ut från trafikinformationsdisken, alternativt personalrummet.
"Jag ska ha ett paket L&M"
"Dom är tyvärr slut"
"Då tar jag Level då"
"Jag ett ögonblick då, så ska jag plocka ihop ett sånt paket"
Hon böjde sig ner till några kartonger med Level paket, och reste sig och började plocka bland massa olika cigmärken hit och dit, öppnade paketen och började byta plats på cigaretterna.
"Men vafan, jag ska bara ha ett paket Level"
"Går det bra om jag lägger i Prince 100´s ? Dom är ju lite för långa, men jag kan försöka böja dem"
"Nej, jag ska ju ha Level !"
"Ett ögonblick då, så kommer jag ut med det"
"Nej, alltså, det ska inte ta tid. Du ska ge mig ett paket som det står Level på, du ska inte hålla på och byta plats på cigaretterna. Ge mig nu ett paket Level som du inte har öppnat"
"Ett ögonblick då, det tar ett tag"

Så här höll vi på ett tag tills jag började skrika åt henne: GE MIG MINA CIG!!! JAG VILL RÖKA CIG!!! JAG VILL RÖKA CIG!!!


Sedan minns jag inte riktitg vad som hände, men lite senare i drömmen var jag på jobbet (ja, i den här drömmen jobbade jag i en husvagn. Seriöst...) och skulle berätta för mina arbetskamrater om händelsen vid kiosken. Men då tänkte jag att historien kanske låter lite snyggare om jag byter ut cigaretterna mot snus, så jag drog hela historien igen men jag valde att berätta om en stock snus istället för ett paket cig. Så närmade jag mig slutklämmen i storyn och insåg att det faktiskt inte blir riktigt lika kul med: JAG VILL SNUSA SNUS!!! JAG VILL SNUSA SNUS!!!
Men så skrek jag. Och arbetskompisarna skrattade hjärtligt åt min, lite roliga, landsvägsanekdot.