Sylvester på Sverigesemester.

Jag var i Polen förra veckan.
Nu ska jag berätta om vad polsk vodka och en rätt hård bäddsoffan kan åstadkomma nattetid.
Jag traskade runt lite sporadiskt i Härlandaområdet i Göteborg när en ovanligt snygg veteranbil brummade fram längs gatan. En blanksvart Camaro, gissningsvis från 70 - 71, med röda racing-stripes längs tak och huv. Bilen stannade och Sylvester Stallone öppnade dörren och bjöd mig att sitta ner bredvid honom. En sån här kändis-känsla infann sig genast, sån som fanns när man var liten och fantiserade om att få träffa t ex. Kriss Kross.
Sylvester var jättesnäll och jag minns hur han intresserade sig för mig och mitt jobb och var på alla sätt sympatisk. Jag fick tillochmed, när vi kom till slottsskogen provköra bilen. Jag frågade om jag fick "pröva vad bilen går för"... Fan va töntigt... Och det fick jag, så jag satte igång att bränna gummi i slottsskogen. I en nerförsbacke brände jag i full speed och kryssade mellan sommarflanörer. Jag var en utmärkt chaufför.
Triumfens minut tog slut när jag på gatan i parken träffade på en gammal paralellklasskompis, som jag inte ens tyckte om, och var tvungen att stanna och prata med honom. Han frågade massa värdelösa frågor och jag försökte bara komma därifrån, tillbaka till Sly som började bli lite otålig. Efter ett alldeles för långt samtal om ingenting med den medelmåttiga skolkamraten kunde vi alla fall köra därifrån. Vi skulle till nån fest nånstans. På festen fanns alla mina kollegor (skolfröknar och fritidspedagoger) och var lite smålulliga. De hälsade på min kavaljer, och han i sin tur, på dem. Han var verkligen trevlig och han gillade mig, det märktes.
Men efter en stunds festande började Sylvester bli sugen att dra. Jag ville givetvis hänga på honom, jag sket väl i att fröknarna skulle dela ut nån jävla present. Men de trilskades med att jag skulle stanna och hjälpa dem med micen och det ena och det andra. Stallone började bli mer otålig, och påminde mig gång på gång om att vi måste dra snart.
Nu var barnen också på plats i festlokalen, som om det inte vore nog med de krävande kärringarna från jobbet.
-Det blev lite bråk mellan kidsen, som jag var tvungen att lösa.
-Jag var tvungen att samla ihop dem och visa dem vägen till festlokalen.
-En ungjävel pissade ner sig, så jag var tvungen att fixa nya kallingar och byxor till honom.
-När jag efter jävligt lång tig hittade ett par jeans, så dög dom inte.
-Kissungen trillade ner i ett litet hål i pannrummet, även där sattes jag som ansvarig.
Som ni kan gissa hade Sly i detta läget gått och blivit jävligt otålig och tjatade om att han var tvungen att dra, och skulle jag med måste jag komma nu.
Jag var skitstressad och alltmer skit hände som jag måste ta hand om. Till slut gick Stallone ner till parkeringen och väntade i bilen. Jag skulle komma precis alldeles snart, lovade jag, men uppgifter staplades på hög och jag höll på att spricka av frustration.
Till sist sprang jag ner till parkeringen, där Sly stod med motorn på, och gömde sig (så att inga papparazzis skulle få syn på honom) för att meddela honom att jag bara skulle fixa en sak till, sen skulle jag komma. Men det var för mycket för Sylvester Stallone, han hade hållit ut tillräckligt länge, gett mig massa chanser, så han gjorde burn-out och skrek:

-Ja, det här har ju gett mig JÄVLIGT mycket hörrudu!!!

Sen drog han iväg i natten...

En komikers uppvaknande

Jag har alltid drömt om att få prova på ståuppkomik. Ända tills jag drömde att jag gjorde det.

Mitt första gig skulle äga rum på en finlandsbåt. Jag satt i en träig loge med Daniel, som också skulle debutera. Vi var båda nervösa som fan men jag var nog mest nervös. Jag hade nämligen bara kommit på ett skämt. Dessutom var det tveksamt om det skämtet skulle riva ner några större skrattsalvor. Så här gick det:

"Clowner, ni vet, clowner. Alltså dom är så

jävla dryga. För clowner, dom får ju

skämta med vem dom vill, men när man

skämtar med dom, då blir dom skitsura!"

Så hur gick giget då? Jo, jag hade tur. Båten kantrade 50 meter från bryggan, jag och Daniel hoppade i från skrovet och simmade iland och jag höll på att dö på kuppen. Men det var det värt. Hellre det än att stå på scen med det materialet. Sen dess har jag inte haft några större drömmar om att bli ståuppkomiker. Jag har heller inte drömt att jag var det.

Minneslucka

Häromnatten drömde jag en obehaglig knarkdröm.
Jag blev bjuden, av en kompis, på cannabisblad som man skulle tugga på och sen ha under läppen. Han berättade att en annan kompis hade provat dagen innan och sagt att "det här var det bästa jag har gjort". Då den här polaren inte är känd för att knarka, så tänkte jag att det är säkert inte så farligt.
Sagt och gjort, nu stod jag och tuggade på weed-bladen och konstaterade som en parentes att mitt tandkött borde vara marginellt mer mottagligt för narkotikan än andras med anledning att jag snusar, och att blodkärlen därför ligger ytligare. Om detta stämmer vet jag lika lite om som jag bryr mig.
Nu hade jag tagit knarket, och nu gick jag på en husvagnsutställning med min mamma. Jag började känna hur ruset kickade in. Sen kändes det liksom som att det hade gått en massa tid och jag vaknade upp i ett suddigt rum och visste inte var jag var. Jag var jävligt groggy och mådde dåligt med rejäl dagenefterågren. Allt jag kunde fästa blicken vid var en vit cd-hylla. Jag försökte vända på mig och se mig om, men hylljäveln var kvar på samma ställe. Flera gånger försökte jag snurra och titta mig omkring, med samma usla resultat. Men, så kom jag på att, fan, jag kanske ligger ner. Och så började jag försöka resa mig, men fötterna låg så högt och då fattade jag att jag låg på rygg på ett golv med fötterna uppe på en fåtölj. En bakåtkullerbytta funkade och snart var jag uppe på fötter och började få blicken tillbaka.
Jag var hemma hos David. Han satt och spelade tv-spel och tittade vuxet på mig. Jag började höra mig för om gårdagskvällen och David fyllde i lite luckor. Han berättade att han fått lov att åka ner till Jaxtorget (ett gudaglömt litet torg i min hemstad Borlänge) för att plocka upp mig där jag skulle ha irrat omkring. Jag kände efter i håret och märkte att nån hade gjort dreads på mig. Dåligt gjorda, och det verkade vara lite skit i dem. Helt värdelösa var dem, och omöjliga att få ur förstod jag. Det var tydligen lite smågangsters som jag låtit frisera mig runt Jax.

Enorm Ångest.
Men sen kändes det lite bättre för då var jag hemma i kollektivet Vildblomman i Malmö, där några av mina kompisar bor, och deras grannar i huset mittemot hade monterat upp en storbildsduk vid fönstret och spelade en sorts teater för grannarna. Dom var faktiskt rätt roliga. Dom får 3 solar av 5.

Jakobs Kapell intill Jaxtorget. Här någonstans lär mina pundareskapader ägt rum