Dalacamp har julfest

Igårnatt var jag på personalresa och sov på ett pensionat. Det var rätt kallt på rummet, det ösregnade utanför och jag hade dragit i mig en helt okej mängd vin.
Detta tycktes vara en perfekt mix för att börja planera julfirandet. För enligt min dröm ska jag på Dalacamps julfest.
Jag gick på en gata i Wasastan i Göteborg när jag märkte att det låg nåt i luften. En massa gamla Borlängebråkstakar, för farliga för att namnge här, hade klätt ut sig till poliser och dirigerade om trafiken. De hade till och med lackat om en skåpbil till en polispiké, dock halvdant. En sorts förändrings, uppbråttsstämmning låg över situationen, men jag var mest nyfiken och lät mig dirigeras dit en av gangstrarna styrde folkflödet. Det var mot ett bibliotek, jävligt stort med en spiraltrappa i mitten som liksom utgjorde centrum för interiören. Det var invigning av ett rätt festligt "löpande band" som transporterade grejer upp vid sidan av trappans ledstång. Man kunde alltså lägga leksaker och sånt där och låta det åka upp. Många var vi som samlats för denna invigning, och än fler vällde in i takt med den halvkriminella aktiviteten på gatan utanför. Jag undrade vad de hade i kikaren, kanske ett bingorån?
När jag följt lite gamla roliga leksakers väg upp längs det löpande bandet ett slag, så blev läget plötsligt lite allvarligare. En massa unga män, de flesta gamla Borlängebekanta och lösplockade Dalaligister, började på gemensamt kommando kasta ut en jävla massa tomma vykort i lokalen med iskalla miner. Detta var planerat, tänkte jag medan jag såg hundratusentals kort singla ner från den enorma spiraltrappan. Domedagskänslan i biblioteket gick att ta på.
Plötsligt släcktes ljuset ner och det blev helt kolsvart, men det var nu vi alla hundratals besökare, eller gisslan -vafan visste vi, såg att alla korten var självlysande och bildade tillsammans, där de låg utspridda och dalande i luften en fantastiskt fin syn.
-Åhh, hördes folk säga triumferande, och folks oro byttes snart om till beundran över denna vackra uppenbarelse.
Men plötsligt på den stora kupolväggen rakt fram började man kunna skönja självlysande bokstäver. Ett dolt budskap. Ett meddelande, tänkte jag och kände mig försigkommen och uträknande.
Samtidigt som man började kunna läsa vad som stod på den enorma väggen började en mörk baston låta från högtalarsystemet, stämmningen blev orolig igen. Nu kunde man se vad som stod där i säkert två meter höga bokstäver (alltså helt jävla HUGE).

DALACAMP JULFEST 19/12

Stämningen lite bättre, men fortfarande orolig. Nu har bokstäverna bytts ut mot ett stort fotografi, som måste vara projicerat med en jävla projektor. Fotot på väggen är säkert tjugo meter högt och tio meter brett och föreställer Linus Arnberg med ett gevär riktat mog kameran.
Folk vet inte om de ska skratta eller gråta. Fortfarande låg baston som ökat i volym.
Sen smäller det till. Ett gevärskott högt som fan samtidigt som det blir helt kolsvart i lokalen. Alla skriker, men sen tänds lamporna och en vänlig Julfestkommitté tillkännager sig med Pelle Hansson i spetsen som gladlynt presenterar Dalacamps julprogram.